Illustration by Isha K.

Jag började i 10:e klass som en ny elev på en stor offentlig high school i Gulfport, Mississippi. Eftersom min familj flyttade runt mycket var det min tredje high school på drygt ett år, och låt oss bara säga att jag inte anpassade mig särskilt bra till förändringarna. Medan mitt liv hemma var hanterbart – jag hade mina bröder och jag hade internet, och jag kunde vara mig själv med båda – var mitt liv i skolan en annan historia. Det var som om någon hade hållit upp en fjärrkontroll till min personlighet och tryckt på ljudlöshetsknappen.

Det är därför som jag på min första dag på Gulfport High gick in i en cafeteria full av främlingar och fick panik. Efter ett misslyckat försök att sitta med några människor som jag inte kände bestämde jag mig för att vandra till gården precis utanför lunchrummet, hitta en bänk och möta min rädsla för att vänta ut min lunchperiod … helt ensam. Och det var precis så det slutade med att jag tillbringade varje lunchperiod hela den terminen.

Under bättre dagar behandlade jag min ensamma tid som en möjlighet att läsa böcker, skriva och observera människorna runt omkring mig (dvs. spana efter förälskelser och de personer som jag så småningom skulle vilja bli vän med). På de dåliga dagarna kunde jag inte låta bli att tänka att jag var en vänlös misslyckad gymnasieelev, och inte på ett mystiskt sätt som en Winona Ryder-karaktär.

Till slut träffade jag vänner i klassen som gjorde plats för mig vid deras lunchbord, men de färdigheter jag lärde mig under den ensamma tiden i mitt liv har hjälpt mig sedan dess, särskilt i situationer långt utanför min komfortzon. Här är några saker som jag har lärt mig för att göra det mindre ensamt att äta lunch ensam:

Undvik badrummet.

Att äta lunch ensam på en toalett är inte bra, men det är ett lätt misstag att begå tack vare filmerna som placerar många ensamma nya barn i en toalettstol med en lunchbricka i knät. Att tillbringa 30 minuter med att försöka äta i närheten av toaletter är i själva verket en förstklassig biljett till att förlora aptiten. Mitt råd: Försvinn härifrån.

Gå ut

Om din skola tillåter det, gå till en bänk eller ett bord utomhus. (Om det inte är tillåtet att gå ut, se om biblioteket är ett alternativ.) Det finns ett par fördelar med detta upplägg. För det första har du de goda vibbarna från frisk luft och solsken/vitamin D. Och så finns det en öppen yta: När det finns mer av det är det mindre troligt att du känner att alla ögon är riktade mot dig. I stället för att vara en ensamvarg i cafeterian ägnade jag en termin åt att äta lunch på gården, långt bortom mina kamraters blickar, omgiven endast av andra ensamma människor. Även om vi sällan interagerade, var vi förenade i vår självständighet.

Böcker är dina vänner.

Om det är något jag har lärt mig när jag äter lunch ensam så är det detta: Oavsett situation, ta alltid med dig en bok. Oavsett om det innebär en riktig bok, en tidning, en massa artiklar på din telefon eller – jag vet inte – en dikt klottrad på din arm, ha något att läsa. Det kommer att hjälpa dig att snabbare passera igenom obekväma sträckor och – vilket är ännu viktigare – få dig ur huvudet om du känner dig självmedveten. En bonus är att du också kommer att finna dig själv full av intressanta saker att prata om med eventuella lunchkompisar.

När du är redo, var inte rädd för att hoppa in där.

En sak som jag fortfarande lär mig är att vid en viss punkt måste du bara säga: ”Skit i det” och ge dig ut där ute. När jag blir skrämd eller känner mig obekväm tenderar jag att bli tyst och dra mig tillbaka till djupet av mina tankar. Men när jag tänker på all den tid jag har förlorat på att umgås med människor genom att hålla mig undan för att jag var blyg, blir jag så mycket mer motiverad att ta mig igenom min ångest, öppna munnen och prata.

Var snäll mot dig själv.

En av de största utmaningarna för mig under mina sololuncher var inte nödvändigtvis mina kamrater. Mycket av det mest negativa hände i mitt eget huvud. Även om jag nu vet att den ensamhet jag kände då var tillfällig, var det vid den tidpunkten omöjligt att zooma ut i framtiden. Det verkade som om jag aldrig skulle äta en smörgås på något annat sätt än i total tystnad och helt själv. Om du befinner dig i en liknande situation kan du försöka komma ihåg detta: Ditt värde, nu och i framtiden, beror inte på vilket sällskap du håller (eller inte håller) på lunchen.

Förra månaden började jag på ett nytt jobb och fann mig återigen utlämnad till en lunchsal full av okända ansikten. Min första instinkt var att rusa tillbaka till mitt skrivbord med min mat, men jag utmanade mig själv att sätta mig i en stol bredvid en kollega och försöka prata lite småprat. Det var svårt, men jag vet att det kommer att bli lättare. Det är värt det för mig nu att försöka. Och om allt annat misslyckas kan jag alltid ta min bok och en bänk utanför. ♦