En gyllene möjlighet
Vi måste få en sak ur vägen: Färgen på bron har inget att göra med dess namn. Bron är faktiskt uppkallad efter den vattenmassa den spänner över – Golden Gate Strait, som förbinder San Francisco Bay och Stilla havet. Själva sundet fick namnet ”Chrysopylae” (Golden Gate) av armékapten John C. Fremont 1846.
Historien bakom broens lysande färg är delvis en lycklig slump, delvis en envishet. Efter att stålet till bron hade gjutits i gjuterier österut anlände det till San Francisco täckt av en röd blygrundfärg. Även om färgen var tänkt att vara tillfällig visade den sig vara attraktiv för många lokalbor. Viktigast av allt var att den fångade ögonen på en man vid namn Irving F. Morrow.
Morrow var konsultarkitekt på bron och anlitades 1930. Han utformade funktioner som gatlyktor och gångbanor, lade till Art Deco-detaljer och studerade potentiella färgfärger. Varje kväll, när han åkte färjan hem från sitt kontor i San Francisco till Oakland, studerade han samspelet mellan ljus och skugga bland kullarna, havet och bukten.
När brotornen restes lade han märke till att han inte kunde låta bli att lägga märke till hur den klarröda grundfärgen kontrasterade vackert mot havets och himlens blågråa toner, samtidigt som den smickrade markens jordtoner. Det visade sig att många San Franciscaner höll med honom och skrev brev till honom där de berömde grundfärgen.
1935 överlämnade Morrow en rapport om färger och belysning till broens styrelse. ”Golden Gate är ett landskapselement som kräver all tänkbar respekt”, skrev Morrow – och därför var valet av färg avgörande. Han skrev att han förespråkade en lysande färg som skulle framhäva broens spännande skala. En matt eller mörk färg, å andra sidan, skulle få den att verka mindre. Morrow förespråkade också en varm färg, för att kontrastera mot de kalla tonerna i regionens himmel och vatten, särskilt den berömda dimman.
För noggrannhetens skull övervägde Morrow också mer konventionella färger. Svart var den ”mest förkastliga” färg som kunde väljas, eftersom den skulle få bron att se mindre ut, medan aluminium skulle beröva bron dess substans och få den att se ”tennig” ut. Grått gav ingen särskild skillnad, även om Morrow tänkte att ett varmt grått skulle kunna fungera som ett andrahandsval. Men när det kom till kritan var det svårt att förbättra grundfärgen. För att styrka sin sak lade han till några av de brev han hade fått från ”observatörer från alla samhällsskikt” i slutet av rapporten.
I början var bromyndigheterna orubbliga. Den röda färgen var ett okonventionellt val, och ingen vermillionfärg skulle stå emot sundets salthaltiga vindar, hävdade de. (Flottan ville under tiden att bron skulle målas med gula och svarta ränder för synlighetens skull, även om den idén tack och lov avslogs.)
Men Morrow framhärdade och hittade snart en hållbar orangeröd färg som låg nära färgen på grundfärgen. Bromyndigheterna gav så småningom efter och medgav att den varma nyansen var ett fantastiskt komplement till landskapet.