(Ansvarsfriskrivning: Även om det du kommer att läsa framöver är dystert är jag inte självmordsbenägen. Jag går till en rådgivare och har ett ganska bra stödsystem. Det är dock fortfarande en kamp.)

När jag skriver det här finns det en liten röst i mitt huvud som säger: ”Du gör det här för uppmärksamhet. Du spelar offer. Du är en uppmärksamhetshoran.” Sedan måste jag prata tillbaka till mig själv: ”Ja, bekräftelse känns bra, men det här är mycket mer än så. Jag ser att många människor har liknande tankar. När jag hörde någon beskriva exakt vad jag kände kände jag hopp efter lång tid. Låt mig bara skriva de saker som hjälpte mig. Kanske kan det hjälpa någon annan…”

Någon gång under förra året kom jag på mig själv med att upprepade gånger tänka – jag förtjänar inte att leva.

Och jag kunde helt enkelt inte skaka av mig den tanken.

Tanken går i en kedja ungefär så här –

Jag är en manlig hinduisk man från övre kasten som föddes av två välutbildade, inkomstbringande föräldrar i en stad. Jag har alla privilegier men har ändå slösat bort mitt liv. Det finns ingenting av betydelse som jag har gjort hittills. Det finns människor över hela världen som hade mycket mindre privilegier än vad jag hade och som har gjort mer väsentliga saker än vad jag har gjort. Ta Alexandria Ocasio-Cortez till exempel. Hon är bara 28 år gammal, två år yngre än jag, hon tog sig an en extremt välfinansierad erfaren politiker och vann. Hon hade alla odds emot sig. Men titta på hennes insatser, hon gick från dörr till dörr. Hon mobiliserade tillräckligt många människor för att åstadkomma en verklig förändring. Vad har jag gjort? Även om jag inte har uppnått något, har jag någonsin arbetat hårt på det sättet? Jag kan inte ens fokusera på en uppgift tillräckligt länge för att avsluta den. Jag kommer inte ens att kunna ta en bra uppgift utan att sabba den. Vad är meningen med min existens?

Detta är bara en tankekedja. Här är en annan:

Jag förstår inte varför just den här artisten XYZ är extremt populär. Jag förstår om jag inte håller med om en konstnärs metoder och han ändå är populär. Jag förstår det åtminstone. Men jag har inte ens en aning om varför den här personens verk tilltalar miljontals människor. Är jag oförmögen att leva mig in i människor här? Vilken sorts människa är jag om jag inte ens kan känna empati här?

Nästan varenda annan tankekedja leder till en slutsats, nämligen att jag är en hemsk undermänsklig varelse. Jag har inget värde. Jag är värdelös.

(När jag skrev detta sa den inre rösten igen – Awww… det är gulligt. Vilken rätt har du att känna dig som undermänniska. Du var inte kulturellt underkuvad i århundraden. Du blev inte diskriminerad. Du har haft alla slags privilegier. Ändå har du slösat bort ditt liv… och så vidare.)

Den tanken spelar bara i loop, oavbrutet, dag ut och dag in.

Den skada som självkänslan tar på grund av dessa tankar visar sig på konstiga sätt. Jag kan inte ta emot komplimanger. Om någon ger mig komplimanger finns det en gnagande tanke i mitt huvud att de bara är artiga. Eller ännu värre, att de är ironiska på ett sätt som jag inte kan se och som sporrar mig att göra mig ännu mer till åtlöje, som Bheja Fry. Jag gömmer mig i väntan på framtida besvikelse.

Om jag gör något bra känner jag att det är av misstag. Det hände bara av en tillfällighet. Det är inte den jag verkligen är, för jag är inte riktigt bra på någonting.

Känner du till begreppet självkärlek? Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig det om mig själv.

En vän övertalade mig att gå till en rådgivare. Även om de gav mig mediciner och annat, var det mer intressanta för mig de diskussioner vi hade. Jag sa till rådgivaren att jag inte förtjänar att leva. Och hon frågade – Vem förtjänar då att leva?

Jag var förvirrad för en stund. Det är ett stort ansvar att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Jag tror inte att jag är kvalificerad att göra det. Så den låga värdering som drev mig mot döden tog mig också tillbaka.

Jag kom till insikt om att för att bli bättre skulle det krävas att jag reviderade ett stort antal föreställningar som jag haft tidigare och att jag inte skulle gilla det som fanns där. Det är inte lätt, de inre tankarna som säger ”jag förtjänar inte att leva” dyker upp gång på gång, som av vana. Jag måste prata ner dem igen.

Det finns andra ohälsosamma föreställningar också. Det är inte lätt, de har alla ett sken av sanning i sig och jag försöker hitta hälsosammare substitut för dem. Jag har inte svar på dem alla ännu. Allt jag vet är att jag vill leva.