av B.D. Grant, DVM, MS, ACVS, J.H. Cannon, DVM, ABVP

”Din häst kan vara en Wobbler” är ett uttalande från den behandlande veterinären som väldigt få hästägare vill höra. En ”Wobbler”-diagnos ger upphov till samma rädsla för det okända som de fruktade sjukdomarna ”kolik”, ”grundstötning” och ”laminit” kan ge upphov till. Denna artikel är utformad för att hjälpa läsaren att få en bättre förståelse för de kliniska tecknen, diagnostiska tester och möjlig framgångsrik behandling och förebyggande av ”Wobbler”-syndromet.

En ”Wobbler” är en häst med en skadad ryggmärg. Det tydligaste kliniska tecknet är en onormal gång som kännetecknas av vinglighet, eller en häst som ser ut att ha fått en hel del lugnande medel. Allvarliga skador kan faktiskt resultera i en häst som kan falla och ha svårt att resa sig upp. Lindriga fall kan bara visa sig som en oförmåga att byta ledband, stanna smidigt eller en negativ beteendeförändring som resulterar i dåliga prestationer. De milda fallen förväxlas ofta med subtila problem i bakbenen, särskilt i hocken och knäleden. Bakbenen påverkas eftersom de nerver som försörjer området ligger på utsidan av ryggmärgen i det cervikala (hals)området och därför skadas lättare än de nerver som leder till de främre lemmarna som är skyddade djupt inne i ryggmärgen.

De vanligaste orsakerna till ryggmärgsskador är missbildningar av halskotan, trauma mot kotan vid fall och infektioner orsakade av virus (herpes eller rhinopneumonit) och protozoer (Sarcocystis neurona). De kliniska tecknen för vart och ett av dessa problem kan vara mycket likartade eftersom vart och ett av dem kan skada ryggmärgen i nackregionen.

För att kunna ge korrekt information för behandling och långsiktig prognos är det nödvändigt att få en fullständig diagnos så snart som möjligt. För att komma fram till en klinisk diagnos krävs vanligtvis att man kombinerar informationen från en fullständig neurologisk undersökning, röntgenbilder av skallen och halsområdet, ett myelogram och testning av ryggmärgsvätskan.

En neurologisk undersökning kan utföras av din veterinär eller av en erfaren hästperson. Testerna är inte komplicerade, men tolkningen av resultaten kräver viss erfarenhet och god observation. Vi rekommenderar att undersökningarna videobandas så att andra undersökare kan avge en åsikt utan att behöva resa. Banden kan också tjäna som referens för att avgöra om det finns någon klinisk förbättring med behandling. Nedan följer några av de mer grundläggande testerna och vad som är normalt och onormalt med var och en av dem.

1. Tillbakadragning av ryggen: Tryck läggs på ryggen och bäckenet för att avgöra om patienten motarbetar trycket. En normal häst reagerar inte, men en ”Wobbler” drar sig tillbaka genom att trycka ner ryggraden i hukande ställning. Detta är inte ett tecken på smärta utan ett tecken på svaghet till följd av nervskador. Hästar med smärtsamma ryggrader går vanligtvis inte på huk eftersom hukande skulle resultera i mer smärta.

2. Svans- och analtonus: Den normala hästen ska ha tonus i svansen när den är upphöjd. En häst med ryggmärgsproblem kommer att ha en mycket slapp svans, särskilt om skadan finns i ländryggen eller korsryggen. Anus ska rynka sig vid stimulering och inte förbli vidöppen.

3. Panniculus eller hudkänsla: Känslan längs hela ryggraden testas med en kulspetspennas ände på både vänster och höger sida. En normal häst ska röra huden och musklerna som om den vore irriterad av en fluga. Hästar med ryggradsproblem reagerar ofta inte som om de skulle få en injektion.

4. Nackens rörlighet: Hästen uppmuntras lugnt och försiktigt att böja nacken så att näsborrarna når bakom axeln. Detta bör upprepas på båda sidor. Användning av en morot eller en handfull spannmål uppmuntrar ofta patienten att sträcka nacken bakåt bakom axeln. En häst med en smärtsam hals, en halsfraktur eller en artriktad kotpelare kommer att vägra att böja halsen eller försöka vrida sig runt till moroten genom att röra på benen. Vissa hästar med allvarliga problem kommer att bli mer ataxiska (drunknande) efter det här testet. Andra kan ha svårt att äta antingen från marken eller från ett upphöjt hönät.

5. Placeringstest: Frambenen tas ett i taget och korsas över framsidan av det andra benet eller placeras i en bred ställning. Normala hästar bör omedelbart byta ben till rätt position medan hästar med ryggmärgsproblem kan ta lång tid på sig att känna igen sin obekväma ställning. Testet bör upprepas på motsatt sida och kan även göras på bakbenen i subtila fall. Vi rekommenderar inte att detta görs på mycket uppenbara ”Wobblers” eftersom det finns en viss risk för patienten, föraren och examinatorn när man försöker utföra detta på hästar med mycket dålig balans.

6.Svanssvingning: Svansen dras till varje sida av examinatorn medan en erfaren förare går med patienten. Normala hästar är emot svansdragningen, men ”wobblers” dras lätt åt sidan när de går och när trycket släpps överreagerar de eller svajar åt sidan.

7. Snäva cirklar: Patienten går i ett mycket snävt cirkelmönster. En normal häst har den yttre framfoten placerad framför den inre framfoten och den inre bakfoten placerad framför den yttre bakfoten. Hästar med ryggmärgsproblem blir förvirrade och vänder ofta på denna ordning eller svänger på den inre foten i stället för att lyfta benet. De kommer också att svänga bakbenet mycket brett (circumduktion). Svåra fall kan trampa på sig själva eller nästan snubbla och falla.

8. Hills: Patienten leds upp och ner för en sluttning med huvudet i normal position och sedan igen med huvudet upphöjt. Normala hästar placerar bakfötterna platt på marken och lyfter inte framfötterna (hypermetri) när de går nedför en backe. När den normala hästen kommer uppför en backe ska den också gå med platta bakfötter. Onormala hästar går nedför backen som om de har blivit bedövade (truncal ataxi) och kommer att knäböja på bakfoten. Patienten går på tårna när den kommer uppför backen och svänger tårna och hocken i sidled för att försöka få tillräckligt med kraft för att ta sig uppför backen. Gå med patienten med huvudet upphöjt och om hästen är drabbad bör tecknen vara ännu lättare att se.

9. Fri övning: Om patienten inte är allvarligt påverkad får de springa fritt i en paddock. Hästar med ryggmärgsavvikelser kaninhoppar med bakbenen i galopp, kommer ofta att vara på fel ledband bakåt och knycklar bakåt när de försöker stanna. Mildt drabbade hästar har en mycket imponerande animerad gång i trav som brukar få dressyrägare att salivera.

10. Hoppning: En erfaren examinator på mjukt underlag bör endast göra det här testet. Affekterade hästar faller nästan om de uppmuntras att hoppa med ett ben som hålls från marken. Vissa hästar kommer att ha en stark sida och en svag sida. Om hästen hoppar när det vänstra frambenet är från marken och vägrar att hoppa när det högra benet är från marken, antar vi att vänster sida är drabbad.

11. Blindfold: En erfaren undersökare på mjukt underlag bör endast göra detta test. Vi brukar inte göra detta test eftersom det inte fungerar på hästar som endast har ryggmärgsproblem. Om hästen har problem med hjärnan eller mellanörat kommer den att falla ner eller börja luta sig.

När den neurologiska undersökningen är klar och det finns ett högt index av misstankar om att det cervikala området kan vara källan till alla problem, tas en serie röntgenbilder (röntgenbilder) med patienten lätt sederad. Röntgenbilderna undersöks sedan för frakturer, kollapsade mellanskivor, felställningar, förträngda ryggradskanaler och artritiska ledfacetter. Beroende på fynden och den relativa angelägenheten är ett myelogram nästa förfarande som är indicerat.

Myelogram

Ett myelogram erhålls under allmänbedövning genom att den klara radiotransparenta cerebrospinalvätskan (CSF) ersätts med en jodbaserad vätska som kommer att beskriva ryggmärgen när den ses på röntgenbilder. Detta görs genom att försiktigt föra in en 3-tums spinalnål i utrymmet mellan den första och andra halskotan (A-O-utrymmet). Om man känner ett ”pop” indikerar det att det skyddande membranet (dura mater) har penetrerats. CSF dras ut genom en lång förlängningsslang och färgämnet injiceras under en treminuters period. En serie röntgenbilder tas sedan med halskotan i neutralt, böjt och utsträckt läge. Kompression av navelsträngen diagnostiseras när både den dorsala och den ventrala färgämneskolumnen är 50 % mindre i bredd jämfört med det neutrala läget.

Många gånger är mer än ett område komprimerat, vilket är mycket viktigt att känna till när de olika behandlingsalternativen ska övervägas. Andra viktiga saker att veta innan man överväger ett myelogram är att det är ett invasivt ingrepp som görs under allmänbedövning på hästar som inte har en normal balans och att dessa faktorer kan leda till att en liten andel av hästarna får komplikationer (<5%) under återhämtningen. Kvaliteten på återhämtningen från anestesi är viktig, särskilt om man överväger en operation. Om patienten har en lugn återhämtning från anestesin vid myelogrammet kommer återhämtningen från operationen i allmänhet att gå bra.

Laboratorietester

Analysen av CSF görs vanligtvis under tiden för myelogrammet. Vätskan undersöks för ökade vita blodkroppar som kan tyda på infektion, för ovanliga celler som kan ses vid ett neoplastiskt (cancer) tillstånd och för förekomst av antikroppar mot herpesvirus eller protozoer (sarcocystis). Det finns också vissa hästfamiljer och miljöområden som resulterar i E-vitaminbrist och blodprover för E-vitaminnivåer kan också skickas iväg till laboratorier som specialiserar sig på dessa tillstånd.

Benografi

Användning av en radioisotop (technetium 99) för att upptäcka områden med beninflammation i ryggraden görs rutinmässigt på sjukhuset. Isotopen injiceras i venen och efter tre timmar placeras hästen framför en detektor. Med hjälp av datorernas magi skapas en bild av det område som skannas. Om benet i det området är inflammerat kommer det att finnas en ökad mängd isotop på den platsen, vilket manifesteras av en mer intensiv bild.

När den neurologiska undersökningen har genomförts och neurologiska avvikelser har setts finns det ett antal tester som kan göras för att fastställa orsaken till skadan på ryggmärgen. Utan en korrekt diagnos är det svårt att diskutera möjliga behandlingar och de långsiktiga resultaten.