Kina har på några årtionden gått från en fattig underutvecklad nation till världens näst största ekonomi.

Men denna enorma ökning av välståndet har inte delats lika mellan de egna medborgarna.

I juliutgåvan av The American Economic Review använder författarna Thomas Piketty, Li Yang och Gabriel Zucman nationalräkenskaper, undersökningar och skattedata för att studera fördelningen av inkomster och förmögenhet i Kina mellan 1978 och 2015. De finner att ojämlikheten i Kina nu närmar sig USA:s nivåer.

Figur 9 från Piketty et al. (2019)

I figuren ovan jämförs fördelningen av inkomsttillväxten i Kina, USA och Frankrike under den studerade perioden. I både Kina och USA har tillväxten som tillfaller de 50 procenten med lägst inkomster (representerad av den ljusaste grå stapeln) varit mindre än tillväxten totalt sett. Samtidigt har de 10 procenten med högst tillväxt i båda länderna fått en överdriven andel, ännu mer för de rikaste av de rika.

Den viktigaste skillnaden mellan Kina och USA är hur de 50 procenten i botten har fått ta del av vinsterna. I Kina har genomsnittsinkomsten för de 50 procenten med lägst inkomster ökat fem gånger mer i reala termer under nästan fyra decennier. Däremot minskade inkomsttillväxten för den gruppen i USA med 1 procent. Att fattigare kinesiska hushåll har haft stora förbättringar i sin ställning (om än mindre än rika kinesiska hushåll) har kanske gjort ojämlikheten mer acceptabel, säger författarna.

Författarna säger att deras resultat illustrerar varför det inte räcker med att titta på makroekonomisk tillväxt: det är avgörande att bryta ner den och analysera vem som gynnas och vem som inte gör det.