Varför behöver vi laboratorietester för virusinfektioner?

För att fastställa eller bekräfta diagnosen av en viral hudinfektion utförs olika tester på ett laboratorium. Även om en grundlig anamnes och undersökning av patienten är avgörande kan laboratorietester hjälpa klinikern att ställa en diagnos.

Vad är ett viralt hudsvabb?

Ett viralt hudsvabb är ett sterilt redskap som gnuggas lätt mot en synlig hudlesion eller vesikel. Svabben skickas sedan till laboratoriet i ett viralt transportmedium för vidare viral cellodling och virusidentifiering.

Vilka organismer kan virala svabbprover påvisa?

En virussvabb från en yttre hudlesion eller slemhinneyta kan påvisa:

• Herpes simplex virus (HSV) typ 1 och 2 (orsak till herpes simplex-infektioner inklusive genital herpes)
• Varicella-zoster virus (VZV) (orsak till vattkoppor och bältros)

Det går dessutom att påvisa följande med en virussvabb från munhudslemhinnan:

• Epstein-Barr-virus (EBV) (orsaken till infektiös mononukleos)
• Coxsackievirus A16 (en av orsakerna till hand-, fot- och munsjuka)

Viral hudsvabb

Vad är en viral cellkultur?

Viral cellkultur placerar prover i lämpliga cellkulturer som det virus som testas kan infektera. När cellerna uppvisar särskilda förändringar är kulturen positiv. Viral cellkultur kan identifiera HSV, VZV, morbillivirus (orsak till mässling) och andra virus.

Vilka blodprover behövs?

Blodtester för utredning av virusinfektioner omfattar:

• Fullständig blodstatus – en virusinfektion kan höja eller sänka antalet vita blodkroppar; atypiska lymfocyter kan rapporteras
• C-reaktivt protein (CRP) – detta är förhöjt men vanligtvis mindre än 50 vid en virusinfektion (CRP är en markör för inflammation var som helst i kroppen och är inte ett specifikt test för virusinfektioner)
• Procalcitonin – detta är negativt. Det är en blodprovsmarkör för generaliserad sepsis på grund av bakterieinfektion
• Serologi – två blodprover som testas med 10 dagars mellanrum för att bestämma immunsvaret mot en viss organism.

Polymerasekedjereaktion (PCR)

PCR innebär att man isolerar och förstärker DNA-längder för att sedan upptäcka kända genetiska sekvenser hos mikroorganismer. Hudprovtagningar kan användas för att identifiera:

• Herpes simplex virus (HSV)
• Varicella-zoster virus (VZV)
• Coxsackievirus
• Humant papillomvirus (HPV) (orsaken till virala vårtor och vissa typer av cancer)
• Orf-virus (ett parafoxvirus från får/getter som orsakar orf).

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA)

ELISA kan testa för specifika organismer antingen genom att detektera antigenet under en pågående infektion eller, vanligare, antivirala antikroppar. Upptäckten av antikroppar bekräftar kontakt med viruset vid någon tidpunkt men är inte nödvändigtvis orsaken till en aktuell infektion.

De vanligaste virusantikroppar som påvisas är mot:

• Varicella-zostervirus (VSV)
• Humant immunbristvirus (HIV)
• Hepatit B- och C-virus (i serum), som är de främsta orsakerna till virushepatit.

Hudbiopsi

En hudbiopsi kan vara användbar vid diagnos av virusinfektion. En viral cytopatisk effekt kan observeras på histopatologi eller Tzanck-utstryk, eller specifika drag som är karakteristiska för den specifika infektionen kan förekomma.

Vad är elektronmikroskopi?

Elektronmikroskopi innebär att en elektronstråle riktas mot ett prov som ger en bild. Det kan ge bilder med mycket högre upplösning än ett vanligt ljusmikroskop. Det används sällan i praktiken. Den kan dock vara användbar för att identifiera atypiska och sällsynta virusinfektioner hos immunsupprimerade patienter som uppvisar ovanliga hudlesioner.

Vad är resistenstestning av virus?

Resistenstestning av virus görs för att hjälpa klinikern att avgöra vilka antivirala läkemedel som kan eller inte kan vara effektiva vid infektion. Eftersom virus har potential att mutera snabbt, mycket snabbare än bakterier eller svampar, innebär detta en terapeutisk utmaning för klinikern, eftersom behandlingen med antivirala läkemedel kan börja misslyckas. Den mest anmärkningsvärda är resistens mot antiretrovirala läkemedel (ARV) för hiv, vilket innebär en stor risk för patienten om medicinerna slutar att fungera.

Sekvensanalys utförs oftast på genomisk nivå, vilket innebär att man tittar direkt på hiv-genomet för att se vilka antiretrovirala läkemedel som den aktuella hiv-stammen redan är resistent mot och därmed vilka läkemedel som inte kommer att fungera. Mindre vanligt är att denna analys utförs på fenotypisk nivå, där patientens hiv-virus utsätts för antiretrovirala läkemedel i laboratoriet för att se hur väl det svarar

.