DISCUSSION

I den här studien, som fokuserade på flera variationer av den anatomiska snusdosan i handleden, hittade vi övertaliga senor i APL, från 3 till 14 senor, i de tio dissekerade proverna från de övre extremiteterna. Flera variationer av APL är vanliga;(1) fem,(3) sex(5) och nio(1) APL-senor har tidigare rapporterats. Mansur et al har föreslagit att dessa övertaliga senor är kliniskt viktiga vid rekonstruktiv kirurgi.(1) Mehta et al föreslog att när övertaliga senor fanns, skulle en skada på en enskild sena inte störa tummens normala funktion, eftersom de extra senorna skulle komplettera APL-senornas funktionella kapacitet.(6) Enligt Mansur et al kan förekomsten av flera APL-senor ha funktionell betydelse för utvecklingen av de Quervains stenoserande tenosynovit. (1) De föreslog också att flera APL-senor skulle kunna modifiera kraftkomponenten och därmed förändra tummens mekanik.(1)

I den här aktuella studien var insättningen av APL-senan slips i alla övre extremiteterna vid basen av det första metakarpala benet, trapezium och fascia av opponens pollicis-muskeln. Förutom de ovan nämnda insatserna befanns senorna hos sju exemplar också vara fästade vid APB:s köttiga mage. Liknande resultat har rapporterats av Kocabiyik et al. (7) Likaså hade Mansur et al. också rapporterat APL-senans instick vid de laterala och anterolaterala sidorna av basen av det första metacarpala benet, trapezium, opponens pollicis, APB och fascia thenar.(1)

Under den tidiga utvecklingsperioden är APL-senen uppdelad i tre remsor, med den mellersta remsan insatt i trapezium och den dorsala remsan fäst vid det första metacarpalbenet. Den palmara remsan, som är ansluten till opponens pollicis, kopplas bort när nya förbindelser med APB etableras.(8) Det är möjligt att sådana persistenta senmönster kan leda till att flera senor observeras senare i livet.(6)

Vi hittade dubbla senor av EPL i det tredje extensorfacket hos två exemplar. Nishijo et al hade också rapporterat dubbla EPL-senor som gick medial till APL och var insatta i interfalangealleden.(9) Även om en normal sena vanligtvis är stark kan EPL brista på grund av extra friktion som läggs på den, till exempel vid Colles-fraktur,(10) vilket normalt behandlas med senöverföringskirurgi.(11) Det är dock möjligt att hos individer som har en extra sena, kan en rupturerad sena faktiskt kompenseras av den andra senan och på så sätt bibehålla en korrekt funktion av tummen.

Det första extensorfacket innehåller vanligen EPB- och APL-senorna i ett enda fack. I två av exemplaren i vår studie var det första extensorkompartmentet uppdelat av ett septum i två separata tunnlar i stället för ett enda kompartment. I en studie av Nayak et al fann man också att i 34,6 % av de övre extremiteterna (n = 54) var EPB-senorna separerade från APL-senorna genom ett osseofibröst septum i det första extensorsegmentet.(12) Kulthanan och Chareonwat har föreslagit att förekomsten av flera kompartment i det första extensorkompartmentet kan vara kliniskt betydelsefullt, eftersom det kan predisponera för de Quervains syndrom. (2) Författarna rapporterade att förekomsten av subkompartment var vanligare hos patienter med de Quervains syndrom än hos normalbefolkningen (58 % vs. 37 %).(2) Septation i det första extensorkompartmentet kan också påverka icke-operativ behandling av handleden, eftersom septumet kan begränsa leveransen av eventuell injicerad steroid i dessa kompartment.(13)

För att dra slutsatsen sågs flera variationer, inklusive övertaliga senorsklipp av APL, insättning av APL i APB, dubbla EPL-senor och förekomst av fibrös septum i det första extensorfacket, i den anatomiska snusdosan i de övre extremiteterna som dissekerades i vår studie. Förekomsten av flera senor och förekomsten av septum i kompartmentet kan ha klinisk betydelse för behandlingen av de Quervains syndrom. Detaljerad kunskap om dessa variationer kommer inte bara att underlätta interventionell radiologi (t.ex. hjälpa radiologer att diagnostisera senruptur), utan även ortopedisk kirurgi (t.ex. vid rekonstruktiv senkirurgi).