Introduktion
Mukoceles utvecklas i munhålan till följd av salivansamling, vilket orsakar svullnad av det drabbade området. Dessa entiteter utgör en av de vanligaste lesionerna i munslemhinnan medan de sannolikt växer i mindre utsträckning i andra delar av människokroppen såsom näshålan och sinus maxillaris (1).
De delas oftast in i två kategorier: a. Typ med extravasering av slem; bristning av spottkörtlarnas kanal till följd av skada kan leda till läckage och koncentration av saliv i de omgivande vävnaderna. På så sätt bildas ett hålrum i de mjuka vävnaderna, som inte omges av en epitelvägg, vilket leder till en pseudocysta, och b. Typ av slemretention; obstruktion av spottspottkörteln som leder till en riktig cysta som är täckt av epitel. Ungefär 90 % av dessa lesioner klassificeras som extravasation av slemhinnecystor medan endast 10 % klassificeras som slemhinnehållande cystor (2).
Incidensen av orala mukoceler är svår att uppskatta på grund av att en stor andel av dessa lesioner inte remitteras för histopatologisk undersökning.
Det bör framhållas att mukoceler kan utvecklas i vilken ålder som helst. Trots detta rapporteras bland studierna en högre incidens i både det andra och tredje levnadsdecenniet utan någon könspredilektion. Viktigt är att bland de 2 subtyperna uppträder mucous extravasation cystan i yngre åldrar jämfört med de från retention (3).
Mucous cystor, oavsett etiologi, uppträder som mjuka, asymtomatiska svullnader med en färg som sträcker sig från djupblått till färgen på normal slemhinna. Ett vanligt fynd är att lesionen försvinner relativt periodiskt och återkommer när cysthålan utsätts för bristning och återaggregation av saliv. Ofta lämnar mucoceles efter ruptur ytliga smärtsamma sår som läker inom några dagar (4).
Det vanligaste utvecklingsområdet är underläppen, följt av munsbotten, ventral tunga och buccalslemhinna. Man förväntar sig att mucoceles är relativt sett inte frekventa i överläppen, jämfört med underläppen eftersom den senare är lättare att skadas. När det gäller tungan observeras mucoceles även på den främre ventrala ytan av tungan där Blandin-Nuhns serosmukösa spottkörtlar finns. I närheten av de linguala tonsillerna, Webers körtlar, identifieras också uteslutande slemkörtlar. Slutligen i periferin av circumvallata papiller och basen av klyftorna mellan foliata papiller finns von Ebners serösa spottkörtlar (5).
Differentialdiagnosen för svullnader på dorsala tungan omfattar lingual ektopisk sköldkörtel, cystor i ductus thyreoglossus, dermoid/epidermoid cystor samt granulära celltumörer, lymfangiom och hemangiom. Med hjälp av ultraljud eller MRT som diagnostiska hjälpmedel har lymfangiom, hemangiom samt dermoid/epidermoidcystor ett relativt distinkt utseende, vilket gör det möjligt att skilja dem åt. Thyroglossala ductus cystor är belägna på ett relativt bakre område, vanligen vid tungbasen, från foramen cecum till sköldkörteln. Lingual ektopisk sköldkörtel är en sällsynt utvecklingsavvikelse som orsakas av att hela eller delar av den embryonala sköldkörteln inte har nedstigit. Diagnostiska undersökningar för en sådan lesion omfattar hormonella tester – TSH, T3 och T4 – samt ultraljud för att utvärdera dess anatomiska närvaro i nedre delen av halsen. Slutligen, när det gäller granulär celltumör är dess kliniska aspekter, särskilt elasticitet vid palpation, till stor hjälp för att skilja den från relativt mjuka lesioner som en mukocel.
Trots många rapporter om mukoceler som har sitt ursprung på tungans ventrala yta har det endast funnits få rapporter om en sådan cysta som bildats på den dorsala ytan. I denna artikel beskrivs en mukös extravasationscyste som utvecklats på den dorsala tungan hos en 74-årig kvinna. Dessutom ges och diskuteras en genomgång av tidigare publicerade mukoceler på tungans dorsala yta.