Stillahavsfronten var inte trevligare än resten
Många tror att de enda koncentrationslägren under andra världskriget fanns i Europa som kontrollerades av tyskarna. I själva verket passerade 140 000 krigsfångar genom japanska koncentrationsläger under andra världskriget. En av tre dog av svält, tvångsarbete, bestraffning eller sjukdom. Krigsfångar som tillfångatogs av japanerna på asiatiska krigsskådeplatser fängslades i läger i Japan, Taiwan, Singapore, Kina och andra regioner som ockuperades av den kejserliga armén. De största japanska krigsbrotten registrerades i Kina, men i de andra områdena var japanerna inte mildare.
De flesta av fångarna i de japanska lägren skickades till tvångsarbete, i gruvor, fabriker eller på byggarbetsplatser. De fick dock för lite mat (i genomsnitt 600 kalorier per dag), så många blev ganska snabbt sjuka och kunde inte arbeta. En fånge, Harry Carver, skulle efter kriget förklara att han hade behandlats som en slav: ”Jag arbetade 12 timmar om dagen på en diet av sojabönor och sjögräs.”
De hårdaste förhållandena utstod fångarna som skickades för att arbeta på Burma-Thailand-järnvägen, som kallades för ”dödsspåret”. Japanerna invaderade Burma 1942 och för att behålla kontrollen över den före detta brittiska kolonin var de beroende av sjöfarten (runt den malaysiska halvön och genom Malacka sundet) för sina förnödenheter. För att undvika denna farliga väg efter slaget vid Midway (juni 1942) beslutade de japanska myndigheterna att bygga en järnväg från Bangkok till Rangoon. Projektet, som utformades i juni 1942, påbörjades på hösten samma år.
De 400 kilometerna av järnvägen byggdes från grunden med hjälp av tvångsarbete: fångarna arbetade från morgon till kväll, tio dagar i rad (följt av tio dagars uppehåll), och var tvungna att överleva på en dålig kost bestående av ris och några grönsaker. Undernäring, magsår, kolera och utmattning krävde många liv: av de 60 000 allierade fångar som arbetade på bygget dog mellan 13 000 och 16 000. Dödligheten var ännu högre bland de asiatiska arbetarna: av 180 000 dog 90 000.
Ett annat välkänt japanskt läger var Kinkaeski i Taiwan. Lägret grundades i november 1942 och blev hemvist för krigsfångar som skickades till tvångsarbete i koppargruvorna. I dessa gruvor var arbetsförhållandena så hårda och farliga att varken japaner eller lokalbefolkningen ville arbeta här.
Changi-fängelset i Singapore, som byggdes av den brittiska administrationen 1936, förvandlades till ett fångläger under andra världskriget. På tre år, mellan 1942 (det år då japanerna ockuperade Singapore) och 1945, fick Changi sitt rykte som det mest fruktade japanska fängelset. Malaysiska civila och allierade soldater som tillfångatogs på den asiatiska fronten hölls fängslade här.
Behandlingen av fångarna var mycket hård, i enlighet med den japanska uppfattningen att soldater som överlämnade sig till en fientlig armé vanärade sitt land och sin familj och därmed förtjänade en sådan behandling. Efter slaget om Singapore, som den brittiska armén förlorade på grund av att den var oförberedd förlorade 40 000 soldater som tillfångatogs och fängslades på militärbasen i Selerang, nära Changi, medan den brittiska civilbefolkningen fängslades i det före detta brittiska fängelset, som låg mindre än 2 km från Selerang.
Under de första två månaderna i Changi behandlades fångarna ganska likgiltigt av japanerna. De fick tillräckligt med mat, medicin vid behov och fångarna kunde tillbringa sin tid så länge de ville så länge de respekterade en viss disciplin. Men sedan april 1942 har japanernas attityd förändrats radikalt: de har börjat ta fångarna till tvångsarbete för att reparera hamnar i staden, och mängderna mat och medicin har minskat avsevärt.
Under dessa förhållanden började fångarna dö av dysenteri eller sjukdomar som orsakades av brist på vitaminer. Dessutom ändrade lägermyndigheterna – med utgångspunkt i det faktum att Japan inte hade undertecknat Genèvekonventionen om behandling av krigsfångar – hur lägret var organiserat och behandlade fångarna som de ville.
Situationen förvärrades ytterligare efter ett misslyckat flyktförsök. Då krävde lägerledningen att alla fångar skulle skriva under ett dokument där de förklarade att de inte skulle försöka rymma, och inför deras vägran trängde myndigheterna in 20 000 fångar i en barack och hotade att hålla dem inlåsta där tills dokumentet var undertecknat. När inte heller denna taktik fungerade sköts flera fångar, som valdes slumpmässigt, ihjäl. Även då gav fångarna inte upp och vägrade sätta sin signatur på dokumentet. Först när de hotades med att medvetet sprida en epidemi i lägret gick fångarna med på att skriva under.
Krigsfångarna i Changi användes också för tvångsarbete: de som arbetade fick mat, medan andra lämnades att svälta. De som var för svaga för att arbeta fick förlita sig på sina kamraters generositet för att överleva.
1943 flyttades de återstående 7 000 personerna i Seberang till Changi, trots att fängelsekapaciteten bara var 1 000 personer. Krigsfångarna var således trängda i flera baracker, bodde 5-6 i celler för en person, och risken för att någon sjukdom skulle spridas snabbt bland dem var mycket stor.
Till slutet av Stillahavskriget, när Japan gjorde ekonomiska ansträngningar för att hålla sin armé i strid, minskade fångarnas matransoner, men de var tvungna att arbeta hårdare. Changi-fångarna skickades för att gräva tunnlar och gömställen i kullarna runt Singapore, som japanerna tänkte använda som gömställen när de allierade trupperna landade på halvön.
Under krigets sista dagar fruktade fångarna att japanerna skulle döda dem innan de allierade anlände. Detta var inte fallet, tvärtom: när kejsar Hirohito tillkännagav Japans kapitulation överlämnade lägermyndigheterna helt enkelt befälet över lägret till fångarna.
.