Stone Mountain tornar upp sig över det omgivande landskapet som ryggen på ett stort grått djur, ett fartgupp på en annars jämn resa över de platta trädtopparna i Georgia. Berget sticker ut som något som inte hör hemma, och av den anledningen drar det till sig din uppmärksamhet. Det har också uppmärksammats av den nationella pressen i åratal, varje gång ett samtal om konfedererad kultur och arv – senast centrerat kring inbördeskrigsmonument – har uppstått. Detta är inte förvånande: den massiva stenristningen på bergets norra sida som föreställer de konfedererade generalerna Jefferson Davis, Robert E. Lee och Stonewall Jackson är det största basrelief som finns i världen. Varje lördagskväll under sommaren och hösten visas en lasershow på ristningen, där de tre ryttarna verkar galoppera ut ur berget. Senare under lasershowen projiceras Martin Luther Kings ansikte på monumentet och en inspelning av ord från hans tal ”I Have A Dream” sköljer över gräsmattan där åskådarna tittar på. Men när showen är över och King är borta finns generalerna kvar.

Monumentet är i allmänhet det enda folk tänker på när de hör Stone Mountain, och nyligen krävde Georgias guvernörskandidat Stacey Abrams att det skulle tas ner. Eftersom det är, och historiskt sett har varit, ett vittnesbörd om vit överhöghet. Men vid bergets fot ligger Stone Mountain Village, och inom det den afroamerikanska stadsdelen Shermantown, som lyckades överleva och framhärda under detta arv.

Detta lilla samhälle försvinner sakta in i historien, men förtjänar att bli ihågkommet för att se till att debatterna kring Stone Mountain inte utplånar dem som lever i dess skugga. Berättelserna om konfederationen och dess generaler bör inte ha ett obestridligt monopol på diskussionen. De prestationer som invånarna i Shermantown utförde kanske inte verkar extraordinära, men de återspeglar verkligheten och sammanhanget i den miljö där de utfördes. Utan att erkänna livet i Shermantown är varje berättelse om Stone Mountain ofullständig.

***********

Stone Mountain har länge varit en attraktion för människor, med anor från tusentals år tillbaka. Amerikanska ursprungsfolk som Cherokee, Creek och Muscogee bosatte sig i området för upp till 8 000 år sedan, långt innan vita bosättare flyttade in i början av 1800-talet. Stenbrott grävdes till en början på 1830-talet för att dra granit och annan sten från berget, men industrin blomstrade efter att en järnväg till byn och stenbrottsplatsen färdigställdes under det följande decenniet, vilket gjorde det lättare att transportera stenen. Namnet på byn ändrades till Stone Mountain runt den tiden.

Shermantown, nedsättande uppkallad efter unionsgeneralen William Sherman – vars ”March to the Sea” skar ett förödande stråk från Atlanta till Savannah – kom till stånd efter inbördeskriget. Dess grundande följde ett utvecklingsmönster som man såg över hela Södern, där nyligen frigivna afroamerikaner flyttade i jakt på arbete men förvägrades plats att bo i befintliga samhällen på grund av segregationen. Stone Mountain Village var inte annorlunda och blev på så sätt den uppstartade stadsdelen Shermantown.

Stone Mountain såldes 1867 till Stone Mountain Granite Corporation för 45 400 dollar, och nio år senare såldes det återigen för 70 000 dollar till Southern Granite Company, som ägdes av bröderna Samuel och William Venable. År 1915 fungerade Stone Mountain som startpunkt för Ku Klux Klans återfödelse, där Samuel Venable var en aktiv medlem. Han tillät att ett kors brändes på området 1915, gav Klanen ett servitut (rätten att använda och ta sig in på en annans lagliga egendom) till berget 1923 och arrenderade den ursprungliga marken för det konfedererade monumentet som står där i dag. Deras brorson James Venable, en gång borgmästare i Stone Mountain Village i slutet av 40-talet, skulle fortsätta detta arv som Klanledare från början av 60-talet till slutet av 80-talet, och höll sammankomster på Stone Mountain-området.

Gloria Brown, 77, föddes i Shermantown och bor där än i dag. Hon ser tillbaka på sin barndom där med fina minnen och är frustrerad över att debatten om Stone Mountain ignorerar hennes samhälle. ”Vi hade svarta människor som arbetade där, de hade ett granitföretag där, och många svarta människor arbetade på det granitföretaget. De körde lastbilar, bröt granit och var murare. När jag var yngre och allt, hade vi människor som förlorade sina liv när de arbetade med den graniten. Men ingen nämner någonsin det.”

Hon karaktäriserar Shermantown som ett strävsamt samhälle av den enkla anledningen att det fanns så många afroamerikaner som bodde där eller arbetade på berget, långt innan Confederate carving avslutades 1970.

Stone Mountain-graniten, som bröts av afroamerikanska arbetare från Shermantown, byggde inte bara kyrkorna i området, utan även Lincoln Memorial i Washington, D.C., de östra trappstegen i USA:s Capitolium, kupolen på Federal Gold Depository i Fort Knox och slussarna i Panamakanalen, för att nämna några.

Bortsett från dessa arbetare finns bland grannskapets barn en av de bästa spelarna i Negro League Kansas City Monarchs och catcher för den legendariske Satchel Paige, Joe Greene och Victoria Simmons (en av de första kvinnorna som tog examen från Spelman College). Stone Mountain Village var också födelseplatsen för den moderna underhållningsvisionären Donald Glover.

Rusty Hamby, historielärare som har undervisat i South Dekalb County i 33 år, och vars familj har bott i Stone Mountain Village i flera generationer, anser att genom att centrera det nationella samtalet om Stone Mountain på monumentet trängs andra viktiga berättelser undan.

”Om Stone Mountains historia är en bok med 23 kapitel läser vi hela tiden ett kapitel”, säger han. ”Historier som de om Joe Greene och Victoria Simmons är viktiga historier som man aldrig hör talas om”, säger han.

James ”Joe” Greene, född i Shermantown, började spela professionell baseboll 1932 och fortsatte att fånga för Kansas City Monarchs pitching staff på 1940-talet, där den berömde Satchel Paige ingick. Enligt Negro Leagues Baseball Museum noterades Greene för 33 och 38 homeruns 1940 och 1942, vilket innebar att han ledde ligan under dessa år. ”Han var en av de obesjungna stjärnorna under ’blackball’-decennierna”, står det i Voices from the Great Black Baseball Leagues av historikern John Holway.

Efter att ha vunnit Negro World Series gick Greene, liksom många andra, med i de väpnade styrkorna för att kämpa i andra världskriget, där han tjänstgjorde med 92:a divisionen i Alger och Italien och tillbringade åtta månader med att kämpa vid frontlinjen. Greene återvände till basebollen efter kriget, men återfick aldrig den form han hade tidigare. Han hamnade tillbaka i Stone Mountain Village och arbetade för Sears.

”Saker och ting har förändrats mycket”, berättade Greene för Holway. ”Det tar tid. Jag har alltid bott i södern. Jag växte upp runt den här lilla gamla byn här, Stone Mountain…. Det verkar som om folk nu skulle vara tillräckligt intelligenta för att komma bort från vissa av dessa filosofier. För de gör ont, de gör ont, de gör verkligen ont.”

Den basebollplan som Joe tränade på, och som Stone Mountains proffslag brukade spela på, är nu borta. Den ersattes av en lokal grundskola som är uppkallad efter Victoria Simmons. Simmons föddes 1866 och gick på Spelman Seminary (numera Spelman College), bara sju månader efter att det hade grundats, och skulle sedan ta examen med certifieringar som gjorde det möjligt för henne att bedriva missionärsarbete, undervisa och arbeta som sjuksköterska. Simmons, som var dotter till förslavade arbetare, berättade att hennes far, när han blev fri, ”genast accepterades som ledare för sitt folk. Han fortsatte med att grunda den första skolan för negrer i DeKalb County.”

I dag står Stone Mountain Village inför oproportionerligt stora trafikstockningar i förhållande till sin storlek, eftersom fyra miljoner besökare per år passerar genom den på väg till Stone Mountain Park. Byn, särskilt huvudgatan intill den gamla tågstationen, erbjuder en pittoresk blandning av butiker och restauranger, medan vissa sidogator har nyligen renoverade hus. Det finns bara ett par skyltar som fortfarande bär namnet Shermantown i byn. Den ena är en officiell historisk skylt vars pil pekar ner mot en väg bakom byns kommunala kontor och förklarar ”Historic Sherman Town”, en åberopande av något från det förflutna, men inga ytterligare detaljer om vad det kan vara. Den andra är namnet på en lekplats på en väg som leder in i ett område där Stone Mountain-fängelset tidigare låg. Victoria Simmons-skolan är också borta och har ersatts av The View, ett äldreboende vid Venable Street, uppkallat efter Klan-familjen. Förutom dessa två skyltar finns det inte mycket som identifierar Shermantown som ett kvarter som någonsin funnits.

De personer jag talade med målade upp en bild av Stone Mountain Village av ett samhälle där samhället övervann Klanens rasism, där småstadslivet övertrumfade fördomar. Men i en nyligen publicerad Esquire-profil av komikern och underhållningsentreprenören Donald Glover, som föddes 1983 i Stone Mountain Village, ges en mörkare bild av samhället.

”Om folk såg hur jag växte upp skulle de bli chockade”, sade Glover. ”Konfedererade flaggor överallt. Jag hade vänner som var vita, vars föräldrar var väldigt snälla mot mig men som också sa: ’Gå aldrig ut med honom’. Jag såg att det som erbjöds på Sesamgatan inte existerade.”

När Shermantown börjar blekna, så gör även berättelserna om de människor som bodde där det, som överlevde och ibland blomstrade i skuggan av ett berg som har kommit att stå för en enda sak – dess konfedererade monument. Genom att ignorera rynkor i den historien, som den om Shermantown, kan en monolitisk berättelse skrivas av världens Venables, medan Shermantown förpassas till minnet, för att så småningom glömmas bort helt och hållet.