Joaquín Balaguer, i sin helhet Joaquín Vidella Balaguer y Ricardo, (född 1 september 1907 i Villa Bisonó, Dominikanska republiken – död 14 juli, 2002, Santo Domingo), advokat, författare och diplomat som var vice president i Dominikanska republiken (1957-60) under president Hector Trujillos regim och var president 1960-1962, 1966-1978 och 1986-1996.
Balaguer tog en juristexamen från Santo Domingos universitet och en doktorsgrad från universitetet i Paris. Mellan 1932 och 1957 innehade han ett flertal verkställande och diplomatiska poster i den dominikanska regeringen under Trujillo-regimen. Som utbildningsminister under Hector Trujillo, bror till diktatorn general Rafael Trujillo, inrättade han fria universitet och utökade utbildnings- och biblioteksmöjligheterna. Han svors in som president när Hector Trujillo avgick på grund av sjukdom. Eftersom general Rafael Trujillo fortfarande i praktiken hade all makt kunde Balaguer, som bara var nominell president, inte åstadkomma några verkliga förändringar eller reformer. Efter Rafael Trujillos mord 1961 försökte Balaguer liberalisera regeringen, och Organisationen för amerikanska stater (OAS) upphävde de ekonomiska sanktioner som hade införts under Trujillos diktatur. Men Balagarers förändringar gick för snabbt för trujillisterna och inte tillräckligt snabbt för dem som krävde ett omedelbart återställande av de medborgerliga friheterna och en mer rättvis fördelning av rikedomarna. Landet föll sönder i våld, och en kortvarig militärkupp tvingade Balaguer att avgå 1962 och ta sin tillflykt till USA.
Balaguer återvände till Dominikanska republiken under USA:s militärintervention 1965 och kandiderade framgångsrikt till presidentposten 1966, och kampanjade på en plattform för fred och moderata, ordnade förändringar. Balaguer hade nära band till näringslivet och uppnådde en stadig ekonomisk tillväxt samtidigt som han genomförde vissa blygsamma sociala reformer. Han omvaldes till president 1970 och 1974, men dessa senare mandatperioder var behäftade med politiskt våld, mord på regeringsmotståndare, inflation och påstådda valfusk. Balaguer förlorade presidentvalet 1978 (det första valet sedan 1966 där det stora oppositionspartiet fick vara representerat) mot Silvestre Antonio Guzmán. Balaguer förlorade också presidentvalet 1982, men han återtog presidentposten i valet 1986 och omvaldes 1990. Under sitt presidentskap genomförde han ett offentligt arbetsprogram utan motstycke och byggde vägar, broar, skolor, bostadsprojekt, bibliotek, museer, teatrar, parker och idrottskomplex. Allt detta orsakade stora skulder och en hotad ekonomi. Balaguer vann återigen presidentposten 1994 efter anklagelser om valfusk. Under starka internationella påtryckningar gick han dock med på att bara sitta i två år av sin mandatperiod och 1996 lämnade han sitt ämbete. År 2000 kandiderade han till en sjunde presidentperiod men besegrades.
Balaguer skrev många böcker om latinamerikansk historia, politik och litteratur, bland annat La realidad Dominicana (1947; Dominikansk verklighet) och Historia de la literatura Dominicana (1955; ”Historia de la literatura Dominicana”).