Som långvarig psykoterapeut har jag observerat flera oroväckande tendenser som kan orsaka förödelse bland patienter med psykofarmaka. Vissa vill att deras mediciner ska fungera som ett ”magiskt piller” som gör att de kan leva lyckliga i alla sina dagar utan att göra något känslomässigt arbete. Andra tar sina mediciner på ett sätt som de tar på och av igen, snarare än enligt föreskrifterna. En undergrupp vägrar att ta läkemedel ens tillfälligt, oavsett hur mycket de behöver den kemiska hjälpen för att hjälpa dem att stabilisera sig känslomässigt.

Då finns de som är ämnet för den här artikeln: människor som tar psykofarmaka i månader, kanske år, och plötsligt slutar utan att rådgöra med sin läkare. En undersökning som genomfördes 2007 till 20081 visar att cirka 60 % av patienterna med schizofreni inte följer den föreskrivna behandlingen, avbryter sin medicinering eller tar den sporadiskt. Enligt en undersökning utförd av Mental Illness Policy Org2 är en av de viktigaste orsakerna till att personer med schizofreni inte följer sina mediciner ”anosognosi”, dvs. att de tror att de inte har någon psykisk sjukdom.

Andra orsaker till att de inte följer sina mediciner som anges i undersökningen är bland annat missbruk av substanser, kostnaden för medicinerna, ett dåligt förhållande till psykiatrikern och rädsla för läkemedlets biverkningar. Tragiskt nog kan det för svårt psykiskt sjuka personer som inte tar antipsykotika eller litium enligt ordinationen leda till en mängd olyckor – återfall av symtom, sjukhusvistelse, hemlöshet, våldsamheter…

En person behöver förstås inte vara psykotisk för att sluta följa sitt medicineringsprotokoll. Men som Kimberly Garruto-Morgan, en psykiatrisk sjuksköterska vid Mt. Sinai-sjukhuset i New York, sorgligt konstaterar: ”Jag ser många patienter som slutar med sina mediciner och som till följd av detta kommer till mig på slutenvårdsavdelningen.”

Patientberättelser

I sex år tog *Warren troget antidepressiva mediciner enligt ordinationen för sin svåra depression och OCD. Så småningom tröttnade han på att känna sig känslomässigt platt (”Inte ens när jag tänker på min mors död för sex månader sedan kan jag gråta”) och att han inte hade någon sexlust, och Warren blev fascinerad när en vän föreslog psykedeliska svampar som ett alternativ till Prozac. Fast besluten att inte låta sig avföras från sin plan höll Warren tyst om beslutet att avvänja sig från medicinerna. På den positiva sidan var Warren medveten om att det säkraste sättet att sluta med ett läkemedel är att ”titrera” eller långsamt minska den dagliga dosen i stället för att spola ner medicinen i toaletten. (Varning: titrering bör inte försöka utan en läkares vägledning.)

Warrens mål var att vara kemikaliefri inom en månad från början av sin abstinens. Ju närmare Warren kom detta mål, desto mer överväldigande blev hans depression. Svamparna gav en mycket tillfällig boost. Då Warren upplevde allvarliga självmordstankar återvände han till sin psykiater för att återuppta Prozacen. Antidepressiva medel tar vanligtvis veckor innan de börjar vara effektiva. Eftersom drogerna nu var helt borta från Warrens system, behövde han i stället för att börja på den dosnivå som hade varit effektiv, sättas på en mycket låg dos och titrera uppåt. Han tillbringade två av de fem veckor som det tog honom att känslomässigt stabilisera sig inlagt på en psykavdelning.

Då finns *Rebecca. Varje gång hon berättade för sin psykiater hur upprörd hon var över att litium fick henne att gå upp i vikt, eller att hon kände sig ”stigmatiserad” för att hon måste förlita sig på mediciner resten av livet för att kontrollera sin bipolära sjukdom sa han något i stil med: ”Var bara tacksam för att det fungerar”. Eftersom Rebecca var rädd för missnöje från sin läkare bestämde hon sig för att hålla tyst om sitt beslut att försöka ta medicinerna endast när hon kände att hon cyklade. Hennes resonemang: ”Jag har klarat mig riktigt bra på ett bra tag.” Tyvärr blev resultatet av hennes oregelbundna dosering en episod av mani under vilken hon, övertygad om att hon var Jesus Kristus, nästan hoppade från ett tak.

Empowerment, utbildning och omformning

Jag förespråkar inte att när man väl har fått en psykofarmaka utskriven för en psykisk sjukdom – detta gäller 1 av 6 amerikaner – måste man fortsätta att ta den hela livet. En studie från 2017 av 250 vuxna som strävade efter att sluta använda minst en psykofarmaka visade att 54 % lyckades titrera och hålla sig borta från läkemedlet i minst ett år med liten förekomst av återfall eller sjukhusvistelse.3 Ungefär 70 % av de tillfrågade hade tagit sina mediciner i minst 10 år! De skäl som människor angav för att avbryta sin medicinering var bland annat rädsla för hälsorisker och biverkningar av långvarig användning.

Jag är också medveten om att psykiatriker ofta erbjuder läkemedel för snabbt och utan att också starkt rekommendera patienten att samtidigt gå i terapi för att hjälpa till att ta itu med känslomässiga problem. Detta är i bästa fall kortsiktigt. Enbart användningen av mediciner kan öka varaktigheten och ibland intensiteten av problem som depression och akut ångest. Det är som att sätta ett plåster på ett sår utan att rengöra såret.

Det är viktigt att ha ett vårdteam för psykisk hälsa som respekterar dina känslor och farhågor och som arbetar med dig på ett samarbetsinriktat sätt, snarare än kontrollerande eller nedlåtande.

Det är lika viktigt att vara utbildad om din psykiska sjukdom och de bästa sätten att hantera den. Detta inkluderar kunskap om de mediciner du tar. Vilka är biverkningarna och de potentiella riskerna på lång sikt? Tar du rätt medicin eller finns det ett alternativ som kan fungera bättre för dig? Är det möjligt att titrera och avsluta ditt kemiska beroende? Varning: Detta är inte rätt tillfälle att avsluta psykoterapi.

Tayla Miron-Schatz, PhD, vd för CureMyWay, ett vetenskapligt baserat konsultföretag som syftar till att driva på beteendeförändringar hos patienter, konsumenter och vårdgivare, påpekar att många människor ser sina psykofarmaka som en ”påminnelse om att de är sjuka”. Hon föreslår att de ”omformar” detta tankemönster och ändrar mantrat från ”Jag tar Abilify och Effexor för att jag är skadad” till något i stil med ”Jag tar Abilify och Effexor för att jag är en person som tar hand om det som måste göras.”

Om du har en kronisk fysisk sjukdom är det tveksamt om du är glad över att ta mediciner varje dag, men det påverkar troligen inte din självbild och du tar dem enligt föreskrifterna. Förhoppningsvis kan någon som tar psykofarmaka komma att se den situationen på exakt samma sätt.

*Namn och identifierande detaljer är ändrade