Feministisk konst är och har varit både en skulptur och en reflektion av kulturen. Men vad är feministisk konst och vilka är några stärkande och upplysande feministiska konstnärer att följa?

Vad är feministisk konst?

Feministisk konst uppstod först i slutet av 1960-talet bland antikrigsdemonstrationer och rörelser för medborgerliga och queera rättigheter som fick feminister att vilja ingripa genom konst. Den feministiska konstnären Suzanne Lacy har beskrivit målet med feministisk konst som ett försök att ”påverka kulturella attityder och omvandla stereotyper”.

”Den första vågens feminism vann politisk rösträtt för kvinnor i början av 1900-talet, men hinder för fullt politiskt deltagande samt systemisk politisk och socioekonomisk ojämlikhet kvarstod”, enligt Artsy. ”Inspirerade av medborgarrättsrörelsen tog feministiska ledare på 1960- och 70-talen kritiskt sikte på både system och institutioner som upprätthöll ojämlikhet mellan könen. Med frasen ’det personliga är politiskt’ som förkämpe krävde framstående feministiska röster från denna så kallade andra våg av feminism som Betty Friedan (The Feminine Mystique, 1962) och journalisten Gloria Steinem (som grundade tidskriften Ms. 1972) jämlikhet på arbetsplatsen och i hemmet. Den snart globala rörelsen lyckades åstadkomma långvariga samhälleliga och politiska förändringar, och den feministiska konsten utvecklades som en kulturell gren av den andra vågens feminism.”

Feministisk konst skapar i slutändan en dialog mellan betraktaren och konstverket genom ett feministiskt perspektiv. Och detta konstverk är inte bara till för estetisk beundran, utan det är snarare tänkt att sporra betraktarna att ställa sociala och politiska frågor som kan skapa förändring mot jämställdhet. Feministisk konst är medvetet skapad.

Feministiska konstnärer som du bör känna till

Det finns massor av kvinnliga konstnärer som du bör känna till, men all kvinnligt skapad konst är inte feministisk konst. Med det sagt, här är 15 specifikt feministiska konstnärer vars arbete du bör känna till och följa. Dessa kvinnor har medvetet skapat konst som talar om kvinnofrågor och kvinnors rättigheter genom historien.

Foto via MoMA

Mary Beth Edelson

Mary Beth Edelson är mest känd för att ha använt en bild av Leonardo da Vincis berömda muralmålning, på vilken hon fäste huvuden av kända kvinnliga konstnärer i stället för de ursprungliga männen. Hennes verk är utan tvekan en av de mest ikoniska inom den feministiska konsten. Hennes verk är en av grundpelarna i 1960-talets feministiska konst.

Foto via JudyChicago.com

Judy Chicago

Judy Chicago är berömd för sin installation Womnahouse från 1972, som är ett kollaborativt verk om kvinnor som återerövrar det hemliga utrymmet och utmanar traditionella kvinnoroller. Hon är också känd för ett av sina mest kända verk, en installation kallad The Dinner Party, som finns på Brooklyn Museum. Chicago startade också det allra första konstprogrammet för kvinnor.

Foto via Coagula Art Journal

Suzanne Lacy

Suzanne Lacy är en amerikansk konstnär, utbildare och författare som har arbetat i en mängd olika medier. Hon har arbetat med installation, video, performance, offentlig konst, fotografi och konstböcker, alltid med fokus på sociala teman och urbana frågor. Hon är dock kanske mest känd som en av de performancekonstnärer från Los Angeles som blev aktiva på 70-talet och formade en framväxande konst av socialt engagemang.

Foto via Pinterest

Lynda Benglis

Lynda Benglis skapade 1974 en serie annonser, bland annat en som heter ArtForum Advertisement. Dessa annonser, som placerades i tidskrifter, kritiserade traditionella framställningar av kvinnor i media. ArtForum marknadsförde sin kommande utställning på Paula Coope Gallery genom att posera naken och hålla en dubbelhuvudig dildo. Enligt uppgift betalade hon 3 000 dollar för annonsen som skulle försäkra att hon skulle bli ett framstående feministiskt arv.

Foto via Art Basel

Betty Tompkins

Betty Tompkins var känd för sina jättelika genitalia-målningar, inspirerade av sin mans porrtidningar. På senare tid har hennes projekt Women Words, där hon målade ord som används för att beskriva kvinnor över 1 000 bilder av kvinnor, gjort sitt intåg över hela världen.

Foto via Aspen Art Museum

Lorna Simpson

Lorna Simpson är en afroamerikansk fotograf och multimediekonstnär från 80- och 90-talen. Hennes verk utforskar teman som sexualitet, identitet och politik.

Foto via Tate

Valie Export

Valie Exports verk sträcker sig från videoinstallationer till kroppsprestationer. I slutändan använder hon performancekonst och film för att utforska kvinnokropparnas verklighet, snarare än de fantiserade skildringarna av kvinnokroppar i samhället.

Foto via Guggenheim

Ana Mendieta

Ana Mendieta, en kubansk-amerikansk performancekonstnär, målare, skulptör och videokonstnär, är mest känd för sina konstverk med ”jordkroppar”. Ett av hennes kanske mest kända verk är ett fotografi som visar en våldtäktsscen 1973, som svar på den mycket uppmärksammade våldtäkten och mordet på Sara Ann Otten.

Foto via AWARE

Ewa Partum

Ewa Partum är en poet och konstnär vars verk utforskar genusfrågor och kvinnlig identitet. Partum var med i WACK! Art and the Feminist Revolution, tack vare sitt arbete inom den feministiska rörelsen på 70- och 80-talet.

Foto via JC Cowans

Jade Cowans

Jade Cowans berättar historier om empowerment och ärlighet genom sitt verk med titeln ”Sister Series”, som hyllar berättelser om systerskap.

Foto via Pinterest

Frida Kahlo

Frida Kahlo är en av de mest kända feministiska konstnärerna, född 1907 i Mexiko. Hon var en målare som främst målade självporträtt och målningar med surrealism, och hon blev politiskt aktiv på 20-talet när hon gick med i Unga kommunistförbundet och det mexikanska kommunistpartiet. Hennes konstverk utforskar graviditet, abort, könsroller och sexualitet.

Foto via The Times of Israel

Eva Hesse

Eva Hesse, en tysk-amerikansk skulptör, kom till USA under nazismens framväxt. Hon experimenterade med vardagliga material som en minimalistisk konstnär som avbildade abstrakta idéer fulla av sexuella anspelningar.

Foto via Pinterest

The Guerrilla Girls

The Guerrilla Girls var en radikal grupp av intersektionella feministiska kvinnliga konstnärer som bar guerillamasker när de var ute i offentligheten. De ville att fokus skulle ligga på deras konst och inte på deras individuella identiteter. Deras motto: ”Reinventing the ’F’ Word: Feminism.”

Foto via Li Xinmo

Li Xinmo

Li Xinmo är en kontroversiell kinesisk feministisk konstnär som 2012 deltog i grupputställningen Bald Girls, en plattform för främjande och utveckling av feministisk konst och teori. Hennes performancekonst bygger på personliga erfarenheter. Hon är känd för sitt verk Memory, där hon möter upplevelsen av abort genom att slita av sig klänningen, riva den i bitar och förvandla dem till dockor.

Foto via Prometeo Gallery

Regina José Galindo

Regina José Galindo är en performancekonstnär från Guatemala som använder sin kropp som huvudperson i sin konst som utforskar sociala orättvisor som köns- och rasdiskriminering. I sitt verk Piedra målade hon sin kropp grå och satt i en statisk rockposition och lät publikmedlemmar urinera på henne för att protestera mot övergrepp och ojämlika maktförhållanden.

Mer om den feministiska konstens historia

Före den feministiska konsten var kvinnliga konstnärer till stor del utestängda från offentligheten och förnekades utställningar och representation i gallerier på grund av sitt kön. Feministiska konstnärer började skapa icke-traditionella alternativa platser för att visa upp sin konst.

Artsy definierar feministisk konst som ”verk som skapades från slutet av 1960-talet till början av 1970-talet och som fokuserade på kvinnors liv och erfarenheter – främst i hushållssammanhang – och som byggde på den så kallade andra vågen av feminism”. De konstaterar också att ”termen omfattar ett brett spektrum av tillvägagångssätt, inklusive samarbetsinstallationer och performance”.

Konsthistorikern Linda Nochlins essä, Why Have There Have Thereen No Great Women Artists? , anses vara den första som satte igång debatten när den publicerades 1971. Sedan dess har dock massor av feministiska konstnärer dykt upp.

Dessa konstnärer växte i sin aktivism och utmanade de rådande systemen. I New York samlades till exempel feministiska konstnärer för att skapa konstorganisationer som Art Worker’s Coalition, Women Artists in Revolution (WAR) och AIR Gallery, som specifikt tog upp feministiska konstnärers rättigheter och frågor. Sedan protesterade de mot museer som The Museum of Modern Art och Whitney Museum of American Art som inte ställde ut många kvinnliga konstnärer.

2008 fick den feministiska konsten sin första stora retrospektiv på The Museum of Contemporary Art i Los Angeles: WACK! Art and the Feminist Revolution, som visade över 120 verk från konstnärer och konstgrupper från hela världen.

Feministiska konstnärer tenderar idag att ”ganska djärvt tillägna sig tidigare feministiska konstnärers verk, ofta med en rejäl dos av ironi och kitsch”, enligt Artsy. ”Det kan tyckas kontraproduktivt att förena feminism med kitsch, men kitsch förutsätter en mainstream, framgångsrikt etablerad kanon – vilket kanske vittnar om feminismens framgångsrika genomsyrande av massmedia och kultur.”

Artsy tillägger också att ”samtida konstnärer känner till sin feministiska historia, och de förstår att normer för smak, skönhet, relevans och värde länge har debatterats utan att kvinnors röster har hörts, men att dessa normer ändå förblir kraftfulla i konstvärlden.”

”Om ouppnåeliga fantasier (såsom omöjliga skönhetsnormer, passiv kvinnlig sexualitet och alla drömmar och värderingar som upprätthåller könshierarkier) var den främsta måltavlan för en tidigare generation av feministisk kritik, utvidgar den samtida feministiska konsten sin räckvidd för att ta itu med den komplexa politiska terrängen för feminism på 2000-talet”, enligt Artsy. ”Dessa exempel förför villigt med sin visuella lockelse, en egenskap som historiskt sett förknippas med kvinnlighet och arvsynd. Genom att samtidigt förespråka och kritisera ideal om skönhet och hänförelse drar dessa konstnärer in dig i rummet, bara för att avslöja att rummet är skevt och instabilt, konstruerat med en föråldrad uppsättning verktyg. Efter att i grunden ha förändrat vårt sätt att förstå det vi trodde att vi visste, erbjuder den samtida feministiska konsten sin egen version av historia och representationsutrymme. Som sådan kan den ibland vara försiktig med ouppnåeliga fantasier i vidare bemärkelse, och till och med med feminismens egna fantasier.”

Feministisk konst har tagit sig an olika frågor under årens lopp via nya och innovativa konstformer. Men det konstanta förblir att feministiska konstnärer berättar en historia genom en ofta saknad röst: den kvinnliga rösten.

AnnaMarie Houlis är feminist, frilansjournalist och äventyrare med en förkärlek för impulsiva ensamresor. Hon tillbringar sina dagar med att skriva om kvinnors egenmakt från hela världen. Du kan följa hennes arbete på hennes blogg, HerReport.org, och följa hennes resor på Instagram @her_report, Twitter @herreportoch Facebook.