Psykotiska symtom vid Parkinsons sjukdom är relativt vanliga och har, förutom att de skapar störningar i patienternas vardag, visat sig vara förknippade med dåligt resultat. Vår förståelse av psykosens patofysiologi vid Parkinson har expanderat dramatiskt under de senaste 15 åren, från en inledande tolkning av symtomen som biverkningar av dopaminerga läkemedel till den nuvarande synen på ett komplext samspel mellan yttre och sjukdomsrelaterade faktorer.Psykos vid Parkinson har unika kliniska särdrag, nämligen att den uppstår inom ramen för ett klart sensorium och bibehållen insikt, att det finns en relativ framträdande roll för visuella hallucinationer och att progressionen sker över tid. PD-psykos tenderar att uppstå senare i sjukdomsförloppet, och sjukdomens längd utgör en riskfaktor för dess utveckling. Användning av anti-PD-läkemedel (särskilt dopaminreceptoragonister) har varit den mest allmänt identifierade riskfaktorn för PD-psykos. Andra riskfaktorer som diskuteras i litteraturen är högre ålder, sjukdomens svårighetsgrad, sömnstörningar, kognitiv försämring, demens och/eller depression.Nya insatser har syftat till att utforska den komplexa patofysiologin bakom PD-psykos, som nu är känd för att innefatta en interaktion mellan extrinsiska, läkemedelsrelaterade och intrinsiska, sjukdomsrelaterade komponenter. Den viktigaste yttre faktorn är användningen av dopaminerga läkemedel, som spelar en framträdande roll i PD-psykos. Intrinsikala faktorer omfattar brister i den visuella bearbetningen (t.ex. lägre synskärpa, brister i färg- och kontrastigenkänning, okulär patologi och funktionella avvikelser i hjärnan som identifierats bland hallucinerande PD-patienter), sömndysreglering (t.ex. sömnfragmentering och förändrade drömmar), neurokemiska (dopamin, serotonin, acetylkolin etc.) och strukturella avvikelser med platsspecifika Lewy-kroppsdepositioner samt genetik (t.ex. apolipoprotein E epsilon4-allel och tau H1H1-genotyp). Preliminära rapporter har också visat på ett potentiellt samband mellan djup hjärnstimuleringskirurgi och PD-psykos. när minskning av anti-PD-läkemedel till den lägsta tolererade dosen inte förbättrar psykosen kan ytterligare ingrepp vara motiverat. Flera atypiska antipsykotiska medel (dvs. klozapin, olanzapin) har visat sig vara effektiva när det gäller att minska psykotiska symtom vid PD; användning av klozapin kräver dock besvärlig övervakning och olanzapin leder till motorisk försämring. Studier av ziprasidon och aripiprazol är begränsade till öppna studier och fallrapporter och är mycket varierande. Det verkar dock som om båda kan vara effektiva hos vissa patienter, men båda är förknippade med biverkningar. Även om quetiapin inte har fastställts vara effektivt i två randomiserade kontrollerade studier är det en vanlig förstahandsbehandling för PD-psykos på grund av dess tolerabilitet, användarvänlighet och påvisade användbarhet i många öppna rapporter. Kolinesterashämmare utgör för närvarande det mest lovande farmakologiska alternativet till antipsykotika. Tacrin prövas sällan på grund av levertoxicitet, och kontrollerade försök med donepezil har inte visat signifikanta minskningar av psykotiska symtom, kanske på grund av metodologiska begränsningar. Resultaten från en öppen studie och en dubbelblind, placebokontrollerad studie med 188 hallucinerande PD-patienter stöder dock rivastigminets effektivitet. När det gäller icke-farmakologiska interventioner tyder fallrapporter på att elektrokonvulsiv terapi har potential att minska psykotiska symtom och kan övervägas i fall med samtidig depression och/eller läkemedelsrefraktär psykos. Begränsade fallrapporter tyder också på att specifika antidepressiva medel (dvs. klomipramin och citalopram) kan förbättra psykos hos deprimerade patienter. Slutligen visar studier inom schizofrenilitteraturen att psykologiska metoder är effektiva för att hantera psykoser, men hittills har denna strategi endast fått kvalitativt stöd för PD, och ytterligare studier är motiverade.